Kvinnan bakom Eleikos skivstång

I september 1950 gick Eleikos grundare plötsligt bort under en resa till Storbritannien. Han lämnade efter sig en fabrik, två unga söner och en fru som aldrig tidigare hade drivit ett företag.

Tyra Johansson var 44 år gammal. Hon fick rådet att sälja företaget, men det gjorde hon inte.

Det började med stål

Algot Johansson grundade företaget 1926. Han började som 16-årig lärling, utbildade sig till elektriker och lärde sig tidigt att förstå material, teknik och hantverk från grunden. Namnet Eleiko kom han på under en promenad genom Halmstad, det är en sammansättning av orden elektrisk och mekanisk.

Redan från början var företagets verkliga expertis stål. Att bearbeta det, forma det och färdigställa det med precision. Företaget tillverkade elektriska produkter som spisar, element och restaurangutrustning, men det som särskilde Eleiko var alltid hantverket bakom produkterna. År 1949 beskrev lokalpressen företaget som Hallands enda mångsidiga industriföretag inom den elektrotekniska sektorn.

Bland allt som tillverkades i fabriken stack det elektriska våffeljärnet ut. Algot utvecklade, förfinade och patenterade sin egen konstruktion och var den enda personen i Sverige som hade patent på den typen av våffeljärn. Det krävdes många justeringar innan järnen gräddade jämnt utan att bränna. Att förfina, justera och förbättra tills allt blev rätt blev en del av fabrikens sätt att arbeta. Eleikos våffeljärn används än idag, bland annat i vårt eget sportcenter.

Tyra tar över

När Algot gick bort lämnade flera viktiga personer företaget. Fabriken behövde kapital som inte fanns. Tyra hade ingen formell utbildning i företagande, men hon hade ett mål.

Hennes filosofi var enkel: att värna om sina anställda, bredda sortimentet och utveckla företaget så att det kunde leva vidare.

Tidigt under sin tid som företagsledare vände hon sig till företagets bank för att ansöka om ett lån. Hos banken möttes hon inte av något stöd, istället uppmanades hon att sälja företaget.

Trots att Tyra lämnade banken utan lån stod hon fast vid sitt beslut att inte sälja. Istället vände hon sig till en annan bank som gav henne det kapital företaget behövde.

Under Tyras ledning stabiliserades och utvecklades produktionen. Som mest tillverkade fabriken omkring 10 000 våffeljärn om året parallellt med det övriga sortimentet. Tyra drev företaget i över ett decennium innan hon bad sin äldsta son att komma tillbaka till Halmstad för att ta en aktiv roll i verksamheten.

Drömmen om en bättre skivstång

Skivstängerna på 1950-talet böjdes om de lastades för tungt. Vissa gick av helt vilket ibland orsakade skador på de tävlande. Detta var ett problem som sporten hade kommit att acceptera som oundvikligt.

Hällström, fabrikens arbetsledare, såg annorlunda på saken. Han var övertygad om att Eleikos kunskap om stål och metallbearbetning kunde användas för att skapa något som sporten saknade, en skivstång som faktiskt höll. Han presenterade idén för Tyra, som gav honom tillåtelse att använda fabrikens maskiner.

Tillsammans med Ovako, samma svenska stålproducent som hade levererat stål till fabriken sedan 1920-talet, utvecklade de ett särskilt härdat stål. Stålet skulle vara starkt nog att klara enorma belastningar, men samtidigt elastiskt nog att återgå till att vara helt rakt efter att ha sviktat under vikten.

När Hällström skulle ta fram stångens lettring, greppmönstret på skivstångens skaft, hämtade han inspiration från något som redan fanns i fabriken: våffeljärnet.

År 1957 introducerade Eleiko sin första olympiska skivstång.

Ett familjeföretag

År 1959 bad Tyra sin äldsta son att komma hem. Stig Edebalk var 20 år och utbildade sig till elektroingenjör i Tyskland när han återvände till Halmstad för att tillträda som verkstadschef på Eleiko.

Eleiko blev en verksamhet driven av mor och son, Tyra ansvarade för ekonomi och strategi, medan Stig arbetade nära produktionen och medarbetarna i fabriken. När skivstången började få uppmärksamhet inom svensk lyftsport bildade Stig en tyngdlyftningsklubb som fick namnet Kraft Klubb Eleiko. Klubben växte fram kring varumärket och de lyftare som tränade med Eleikos skivstänger.

Det blev tidigt tydligt hur nära Eleiko stod sporten och människorna som formade den. Vi står inte vid sidan av sporten, vi är en del av den.

Stockholm, 1963

År 1963 kom världsmästerskapen i tyngdlyftning till Stockholm. Det var första gången en skivstång från Eleiko användes på ett världsmästerskap.

Stången hade redan börjat väcka uppmärksamhet, men den hade ännu inte fått chansen att bevisa sig inför världen. Vid den här tiden var det inte ovanligt att 15 eller fler skivstänger behövde bytas ut under en och samma tävling, eftersom de böjdes eller gick sönder.

Stig Edebalk fanns på plats i tävlingshallen när Yuri Vlasov, sportens främsta lyftare, fyrfaldig världsmästare och den första mannen att stöta över 200 kg, gick fram till stången för ett försök på 212 kg.

Eleikos skivstång höll genom hela tävlingen, inte en enda stång behövde bytas ut.

Efter det sista lyftet lastade teamet en Eleikostång med 300 kg och lät den ligga kvar belastad i ett rack under resten av mästerskapet. När vikten togs av återgick stången till att vara helt rak.

Inför förbundsrepresentanter, tränare och atleter från hela världen hade stången nu bevisat sig.

Tyra Johansson ville hålla ett företag vid liv, men det resulterade också i att hon byggde något som förändrade en sport.

Skivstängerna som tillverkas i Halmstad idag bygger på samma princip som vägledde Tyra och Hällström från början: att fortsätta förfina tills resultatet är helt rätt.